Den första boken i en serie om familjen kring la Stella. Alltså, jag tycker det är lite jobbigt att jag inte gillade den när jag läste den på rekommendation och det verkade så bra när jag läste rekommendationen. Det känns som att jag dissar hela grejen. Författarna lyckas ändå få till slutet för jag känner kroken, kroken som ska få mig att läsa nästa bok.
Men så här upplevde jag boken.
- Seg inledning. Det hände inget särksilt och det var ändå uppenbart att Liselottes bästa vän Susanne polar med Liselotts man. Presentationerna av alla personer i berättelsen tar så evinnerligt lång tid och författarna serverar alla detaljer. Jag kan inte sätta fingret på det.
- Segt händelseförlopp. Vändningen känns som att den kommer sent.
- Fattar inte de känslomässiga besluten och det irriterar mig att man inte får veta detaljerna, om Liselott och Mario ens har något samtal om hur deras nya liv ska hanteras?, i samtalet efter krisen. Det är enda gången jag saknar detaljerna.
- Sammantageet upplever jag berättelsen som långsam, rörig och med "fel" detaljer. Jag tänker att det kanske delvis beror på min läsovana när det gäller böcker i genren romaner. För det händer inte så ofta att jag läser rena romaner. Kanske ska de ha ett långsammare tempo och de kan vara tydliga eftersom det inte är en gåta jag som läsare ska lösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar