Så det kan gå

Ibland minns jag en händelse från jobbet på en mack med paketutlämning. En händelse jag fortfarande kan tycka känns lite jobbig.

Vi hade fantastiskt många paket inne så det var fullt bakom kassan och ute i förrådet. Så kom det en kund med sin avi och jag letade efter paketet med rätt nummer. Det jobbiga var att jag lyckades inte se det! Jag bläddrade om och om igen, gick ut i förrådet och letade om och om igen. Min tanke var att be kunden återkomma senare när en kollega kom till sitt pass och kanske kunde se med nya ögon. Du kanske undrar varför detta kändes jobbigt. Det är väl sånt som kan hända tänker du... Jo förvisso, det kan det ju och det har det ju gjort. Även för mig, men då kan man ju säga det till kunden: oj, oj jag ser inte ditt paket. Gör du??? Nu var det inte rätt läge för det...

Så fort jag gick fram till kunden och beklagade att jag inte hittade paketet eftersom jag inte såg det, skar det i mitt hjärta. Kunden var ju blind! Jag hade väl stressblindhet bland alla siffror. Usch. Kunden skulle aldrig kunna se. Inte blev det lättare när hon kom tillbaka tidigare än kollegan så jag hade inte fått någon letarhjälp. Jag fick ringa till paketskickarföretaget och vi löste situationen med en bunt ursäkter.

Lite senare på mitt pass har jag nytt ärende i förrådet. Och ser paketet! Rakt framför mina ögon! Jaja, nu var det ju försent.