Hemmafällan slog igen

Apropå det jag skrev häromsistens: Antagligen Anna: Häromdagen blev jag lite arg

I vår dagstidnings helgbilaga har de en familjerådgivare och denna vecka handlar frågebrevet om: Hur tar jag mig ur hemmafällan?

Jag citerar:

Jag skriver till dig eftersom det känns som om jag ska gå i tusen bitar. Jag orkar snart inte mer. Springer som en skållad råtta mellan hemmet och jobbet. Innan jag och min sambo fick våra två barn hade jag ett liv. Jag kunde fokusera på jobbet och på att göra saker som jag gillade när jag var ledig. Nu gör jag allt halvhjärtat, hinner inte mer än så.

Orsaken är att jag tagit på mig mer hemma än min sambo. Han är den som tjänar mest av oss och i början var det en ekonomisk lösning att jag stannade hemma mer med barnen, både genom föräldraledighet och vård av sjukt barn.

På något sätt inbillade jag mig att det var tillfälligt och att vi snart skulle byta roller.

I stället har det blivit tvärtom. Han har kunnat lägga mer tid på jobbet, och därmed fått mer möjligheter och större ansvar inom sitt yrke. Jag har däremot inte kunnat satsa som jag gjorde förut och därför blivit mindre motiverad. Är dessutom ständigt stressad, med en känsla av att jag sviker både hemma (när jag är på jobbet) och mina kollegor (när jag är tvungen att vabba). Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig.

Min sambo och jag brukar kunna prata om de problem vi har. Men vad finns det egentligen att säga när han nu fått en chefstjänst som kräver mycket mer av honom än mitt jobb gör av mig? Ska jag kräva att han stannar hemma nästa gång barnen är sjuka trots att det då blir ett helvete för honom på kontoret?

Hatar den här situationen. Försöker tänka att när småbarnsåren är över, så är även min stress över. Det funkar inte särskilt bra. Livet är ju ändå här och nu, och just nu är det skit. Vad ska jag göra för att vända den negativa trenden? /Frustrerad

(Mina kursiveringar)

Vilken konstig slump att detta dyker upp efter mina irritationspuff! Ett tydligt exempel på hur det kan bli om man bara låter den akuta ekonomiska situationen styra. Jag tänker att kanske ska man väga in mer än ekonomiska lösningar? Kanske bör man se hur sådana val brukar påverka andra och kanske ser man då ett mönster som man inte tycker stämmer överrens med hur man vill se sin egen gemensamma framtid formas? Kanske bör man väga in hur de lösningar man väljer påverkar jämställdhet och ansvar för det gemensamma hemmet? Hur påverkas relationen på det emotionella planet? Hur vill man se att resten av det nya livet ser ut? För som förälder har man ansvar för barnen tills de är 18. Det tar inte slut med småbarnsår. Har jag förstått av andra.

Vad var rådgivarens svar då? Ja kärnan av hans svar var att det är viktigt "att få till en diskussion om det nuvarande mönstret som något som inte bara ska gnällas över, utan kräver krafttag för att förändra." Detta behöver båda i relationen inse i tid.

Klart slut - varulvstjut